Borussia Dortmund och Sjaktar Donetsk är höstens underhållande överraskningar i Champions League. Om radarparet Götze & Reus slipper skador kan det bli tysk finalseger på Wembley den 25 maj.
Skadeglädjen över Chelseas och Manchester Citys misslyckanden är lätt att förstå. Det är positivt för intresset, när supportrar till mindre bemedlade klubbar inser att fotbollen inte alltid handlar om att ”rikast vinner”.
I svensk idrott finns varken ryska oligarker eller oljeshejker. Där handlar det ofta om att hitta en kreativ bokhållare, för att säkra hotade elitlicenser.
Gais ekonomi påminner om Greklands och Leksands hockey hoppades att kommunen skulle lösa ett akut krisläge med ett borgenslån på 25 miljoner. De stora bollsporterna har förlorat kontakten med verkligheten och lever sedan länge högt över tillgångarna.
Dystra novemberdagar 2012, då kommuner/landsting ständigt tvingas banta redan slimmade budgetar och varslen på arbetsmarknaden kommer på rad, tycks framförallt fotbollen och hockeyn befinna sig i en egen drömvärld.
Frölundas hockeyekonomer står lika handfallna som en gång Pastor Jansson och frågar sig varför inte 12044 kommer till Scandinavium och lägger cirka 300 i kollekten varje gång de kallar.
Förklaringen kan vara så enkel som att utbudet under ett späckat idrottsår med EM-fotboll och OS blivit större än efterfrågan och att supportrar i dag väljer tv-hockey för en billig penning eller hänger med kompisar på en sportpub någon gång per månad.
Trots att kommunala bidrag räddat hockeyfästen som Timrå och Leksand och Got Event håller ett groggy Frölunda under armarna är det ändå fotbollens utpressande arenakrav inför 2014 som upprör mest.
Fotbollförbundets nye ordförande Karl-Erik Nilsson har en bakgrund som kommunalpolitiker och att han inte omgående initierar en diskussion om att anpassa de svagsint formulerade kraven på nya arenabyggen och dyra renoveringar till dagens ekonomiska situation är en gåta.
Enligt de nya arenareglerna, som klubbarna i allsvenskan och superettan skall leva upp till för att få elitlicens 2014, måste andelen ståplatser minska till 20 procent av den totala publikkapaciteten.
Allsvenska arenor måste ha minst 3000 sittplatser under tak (1000 i superettan), varav 900 VIP-stolar så nära mittlinjen som möjligt. Till det kommer tramsiga krav om en mingelyta för sponsorer på 400 kvm, arbetsrum för journalister på minst 150 kvm och presskonferensrum med 75 sittplatser.
Planuppvärmning, fasta plattformar för tv-kameror, eget rum till matchdelegaten och rader av andra kostnadskrävande inslag uppfattas av kommunala beslutsfattare säkert som rena provokationer i ekonomiskt bistra tider.
I huvudstaden skall i framtiden nya prestigebygget Stockholmsarenan (kostnad: tre miljarder) konkurrera med nyinvigda Friends Arena. Hur ställer sig Stockholms stad till att samtidigt bekosta en ombyggnad av BP:s hemmaplan Grimsta efter fotbollens nya krav?
Hos en allsvensk nykomling som i år snittade 1239 åskådare/match kan det inte finnas ett realistiskt behov av 3000 sittplatser under tak, 900 VIP-stolar och ett rum med 75 konferensplatser.
Hur tror Karl-Erik Nilsson att kommunfullmäktige i exempelvis Sölvesborg och Uddevalla ställer sig till nya arenasatsningar i Hällevik (Mjällby) och Ljungskile (778 i publiksnitt)?
”Klart vi måste prioritera mångmiljoninvesteringar i fotbollsanläggningar långt från centralorten. Vi får väl dra ned på antalet lärartjänster, slå ihop äldreboenden eller lägga ned ett par hälsocentraler och bibliotek …?”
Skulle inte tro det. Det är dags att stoppa utpressningen av kommunerna, innan folkopinionen vänds mot fotbollen och skadar trovärdigheten minst lika mycket som huliganproblemen och debatten om poliskostnaderna vid högriskmatcher.
Zlatan framstår efter det fantastiska målfyrverkeriet mot England som en sannolik vinnare av Jerringpriset, utmärkelsen där rösterna från en bråkdel av ”hela svenska folket” får Radiosporten och Idrottsgalan att gå i spinn.
Däremot är en liten historielektion på sin plats för att förklara varför Agne Simonsson belönades med Bragdguldet för en matchavgörande insats mot England 1959 och varför Zlatans fyra fullträffar hösten 2012 knappast gör honom aktuell för samma medalj.
När Sverige besegrade England på Wembley för 53 år sedan hade ”fotbollens moderland” tidigare bara förlorat vid ett enda tillfälle på den klassiska nationalarenan – mot Ungerns samspelta drömelva runt superstjärnan Puskas (1953).
På den tiden hade vänskapskamperna en helt annan status än i dag och trots att Sverige spelat VM-final året innan beskrevs blågult som ”chanslöst” i förhandstipsen. England kom med starkast möjliga lag (Bobby Charlton, Jimmy Greaves, talangen Brian Clough m fl), medan Sverige saknade de namnkunniga utlandsproffsen från VM 58 och mönstrade en elva med idel allsvenska spelare.
Agne Simonssons bländande uppvisning, där han förutom två mål stod för ett genialiskt förspel till Bengt Salomonssons 3-1, lyfte allsvenskans störste artist till en femteplats på France Footballs ranking av Europas bästa spelare. Öisaren saknade Zlatans fysik och enorma tillslag på liggande boll, men hade en minst lika utvecklad förmåga att förutse nästa drag i ”det gröna fältets schack”.
1959 var Agne sannolikt världens näst bäste center bakom Alfredo di Stefano i Real Madrid.
Zlatans show på Friends Arena kom mot ett reservbetonat England, som saknade fem-sex startspelare och valde att byta in ytterligare sex orutinerade krafter sista halvtimmen. Landslagets ende superstjärna bjöd på en magisk kväll, men det han presterade var ingen bragd.
Förmodligen krävs det avgörande mål i VM-kvalets avslutning mot Tyskland nästa höst för att Zlatan skall få svensk idrotts mest prestigefulla pris?
I ”kung Agnes” skugga gjorde förresten blåvite ikonen ”Fölet” Berndtsson karriärens två bästa landskamper, när Sverige bortabesegrade Danmark (6-0!) och England 1959.
När vi i förra veckan träffades efter Bosse Gentzels begravning berättade ”Fölet” en gullig historia om hur bortkomna stockholmare kunde förefalla vid besök på västkusten för 50 år sedan:
Anders Bernmar fixade efter återkomsten till Göteborg en kamratmåltid för ledarkarriärens båda hjärtelag Djurgården och Blåvitt på seglarrestaurangen i Långedrag. Det bjöds på skaldjursbuffé, där havskräftor uppenbarligen inte tillhörde vardagsmaten för järnkaminerna från Brunkeberg.
Efter osäkert plockande på tallrikarna undrade en ekenskis med hög röst:
”Anders, kan man äta händerna?”
Bandyn tycks precis som hockeyn ha drabbats av ett märkligt övermod. Att lägga hemmamatcher för Gais och Kungälv exakt samtidigt är obegripligt.
När grönsvart dessutom tvingats flytta till Ales råkalla ”frysbox” kan det i värsta fall riskera klubbens överlevnad. Det var verkligen ingen bandypropaganda som ett försvarsinställt Gais bjöd 352 tappra på mot Edsbyn senast.
Handbollen närmar sig snabbt basketen som ”en sport för enbart fullvuxna”. När Sävehof mötte ungerska Veszprém i Champions League gav stjärnorna Laszlo Nagy (208 cm/113 kg) och Zuniga (204/117) en föraning om att hur framtidens handboll kan komma att se ut – och då saknar man ju en arvtagare till Ljubomir Vranjes (1,66) alldeles kolossalt.
När barnbarnet W, nio, berättade om veckans fotbollsträning var ämnet givet:
”Vi fick försöka göra om Zlatans fjärde mot England – och det var faktiskt inte så svårt. För att vi skulle landa mjukt sköt vi från en matta och jag lyckades träffa mål flera gånger.”
”En kompis satte bollen rätt upp i kryllan!”
Nästa vecka gör SoS-spalten ett uppehåll för en höstutflykt till Amsterdam.
Trevlig helg!