–Jag ville egentligen bli journalist, men då på den tiden sade man att journalistutbildningen hade så dåligt rykte, då skulle man läsa kurser i stället.
Hon flyttade till Umeå för att plugga men hon kände sig aldrig riktigt hemma i studentvärlden där. Det blev det jobb inom omsorgen i stället. Ett arbete hon upptäckte att hon tyckte om.
–Jag tror att det var det här bestämda. Att det finns en tydlig struktur och metod för hur man gör saker.
Så småningom utbildade hon sig till sjuksköterska. Eftersom hon gillar utmaningar och inte är rädd för att prova något nytt har hon testat massvis av avdelningar och inriktningar inom sitt gebit.
–Jag gillar nog arbetet i hemsjukvården bäst. Där är det lite mer fritt. Vad som helst kan hända. Man får en adress och först ska man leta sig dit, sedan vet man liksom inte vad som väntar.
Ibland kanske det bara handlar om enkla uppgifter som att lägga om sår eller ge en insulinspruta. Andra gånger är det en kateter som behöver tittas till. Men ibland är det kaotiskt på riktigt. Svårt sjuka, ibland döende patienter med svåra smärtor och anhöriga i spänd väntan på att något ska hända.
–Då gäller det att snabbt läsa av vilken nivå den här familjen befinner sig på. Är de pålästa? Är de arga och frustrerade? Samtidigt väntar ju alla på att det ska hända något så det gäller att ganska snabbt fatta ett beslut och sätta i gång.
Ett utsatt arbete, som många gånger kräver mod att kliva in i en väldigt känslig situation. Och kanske är det just modet, utmaningen som gör att hon trivs.
Åren som sjuksköterska har förstås givit massvis av yrkeskunskaper och kompetens. Men de har också burit berättelser med sig. Ibland goda och glada, kantade av humor och värme. Men många gånger svåra, fyllda av dubbla viljor och djupaste svärta.
Allihop har hon samlat på sig, sparat i ett litet inre förråd. Ett förråd som då och då bankar på dörren och ber om att få bli berättat och när hon plötsligt hittade ett tidshål mittemellan två jobb, då var det dags.
–Jag sade till min son, att nu är jag författare, och om någon ringer och vill att jag ska jobba kan jag självklart hoppa in extra. Jag gjorde ju så där för att liksom boosta mig själv som författare.
Ni minns väl journalistdrömmen, kanske var det den som visade sig och tog plats för en tid. Alla de där berättelserna blev i alla fall till slut en bok. En vass bok som berättar öppet och rakt om världen i vården. En värld som många gånger är finstämd och vacker. Men det är också en värld som alldeles för ofta kräver alldeles för mycket av de som är satta att vårda. Tuff tidspress och management före människa är enligt boken ofta verklighet. Att chefer och ledning inte alltid tycks förstå de svårigheter man som personal ställs inför gör inte direkt saken bättre.
Susanna berättar om krångliga, administrativa system som tar tid från självaste vården och hon berättar om hur svårt det blir för patienten när olika huvudmän står för olika delar av vården. En situation alltför ofta skapar frustration och kaos för patienter och närstående när krisen är ett faktum.
Och så var det det där med ryggen fri. Det uttryck som också fick bli titeln på boken. Ett uttryck som plötsligt dök upp lite både nu och då bland personalen.
–Jag började tycka att det var för mycket ryggen fri. Jag tror att det blev en spegel av att man alldeles för ofta upplevde otillräcklighet. Och jag tror inte att det är bra. Vi måste börja bygga tillit igen. Tillit till myndigheter och tillit till vården.
Vass bok. Susanna Hillboms bok bygger på hennes egna erfarenheter från ett yrkesliv inom vården.
