Vi träffar Innovatums historiker Henrik Olsson i det som var Nohabs stora lokverkstad och numera är en del i Trollhättans kluster för ”kreativa näringar” med Film i Väst ett par hundra meter bort. Skolbarn springer omkring, knappar på datorer – eller klänger på Nohabs gamla ånglok som minner om industriarvet.

Vår fråga: Vad kan vi lära av tidigare kriser i Trollhättans historia?

– Jag tror folk i vår generation har fått en felaktig uppfattning av den här typen av frågor, säger Henrik Olsson.

Skrek efter arbetskraft

Det Henrik Olsson syftar på är att perioden från Andra världskriget till 70-talet innebar en exceptionell utveckling för Sverige i allmänhet och Trollhättan i synnerhet – befolkningen växte så det knakade, husen som byggdes räckte inte till och Nohab, Saab, Volvo Flygmotor (Aero), Ferro med flera skrek efter arbetskraft.

– Men det normala i historien är faktiskt att uppgångsperioder avbryts av tydliga krisperioder. Så såg det ut under senare delen av 1800-talet och fram till 1930-talet.

Och så har det åter sett ut sedan 1980-talet poängterar Henrik Olsson. Alltså: rekordåren som i Trollhättan varade ännu längre än på många andra håll i landet, från mitten av 1930-talet till mitten av 1970-talet, är en historisk parantes.

Tvärtom, en kommun med en struktur på näringslivet som Trollhättans, det vill säga en kommun med några dominerande större industriföretag, hamnar alltid i konjunkturkriser.

Sovjet backade

Och denna insikt är knappast ny; ”De senaste årens arbetslöshet med åtföljande ekonomiska konsekvenser har hårt tryckt Trollhättans samhälle...

Man bör icke bara eftertrakta de större industrierna, utan även sikta efter mindre 'ty många bäckar små göra en stor å'.”Citatet är inte hämtat från Paul Åkerlund (S) eller Gert-Inge Andersson (S) under någon av Saabs kriser de senaste åren utan från partikollegan, riksdagsledamoten Anders Hansson – år 1926.

I spåret av det som fortfarande kan betecknas som Trollhättans djupaste industrikris, när Sovjet drog tillbaka en order om 500 Nohablok, så hoppades S-ledamoten alltså på småföretagen. De är ”icke underkastade sådana konjunkturkriser, som de större industrierna”, konstaterade han.

Och, som historikern Daniel Larsson påpekar i sin bok om Trollhättans historia där citatet är hämtat så blev knappast Anders Hansson hörsammad.

Industridominans

Tvärtom blev Trollhättans fortsatta historia starkt dominerad av några industriföretag som var sprungna ur Nohab och indirekt också av Vattenfalls elektrifiering av orten – Saab, Volvo Aero samt den elektrokemiska industrin med till exempel Ferro. Och staten kom att spela en huvudaktör som beställare: för Nohab när det gäller vattenturbiner, vapen och lok, för Saab vid bildandet och beställande av flygplan, för Volvo Aero när det gäller militära flygmotorer och rymdteknik. Kort och gott: staten är helt avgörande för Trollhättans expansion som stad.

Den industristruktur som staden har nu, med några få mycket dominerande företag är en tradition under hela stadens moderna historia, som egentligen bara förstärkts än mer efter krisen i början på 80-talet när elektrokemiindustrin, Nohab och Stridsberg & Biörck försvinner medan Saab och Volvo Aero var kvar.

– Jag brukar lite raljerande säga att den här kommunen alltid sett sin framtid i att ha kompetensen att tillverka stora saker i metall.

Kreativt

Samtidigt, betonar Henrik Olsson, har denna kompetensen alltid varit hög vare sig det gäller lok, flygplan, rymdraketsmunstycken eller bilar.

Så vad kan man lära av detta?

– Visserligen tvingar kriser en att öppna nya dörrar och vid de tillfällena kan det komma in nya entreprenörer. Men man har aldrig på allvar ifrågasatt eller prövat förutsättningslöst om det finns andra inriktningar än teknik och industriell produktion för kommunen.

Det närmaste är faktiskt de verksamheter som finns på själva Innovatumområdet – visserligen är det mycket verksamhet kopplat till teknikutveckling, men Film i Västs närvaro och där ett av fokusområdena är ”kreativa näringar”.

– Det var faktiskt en ganska djärv satsning av politikerna i spåren på 90-talskrisen. Det fanns en oro att industrisamhället höll på att ta slut och man. Man hade visioner om ett utvecklingscenter som inte var så tydliga.

Skillnad med högsskolan

En mycket viktig faktor om man tittar på Trollhättan och jämför nu mot då är staden som högskolecentrum – med cirka 500 lärare och forskare och totalt 11 000 studenter. Med en högskola på orten blir det som kallas Tripple Helix möjligt, det vill säga dynamiken som uppstår mellan högskola, näringsliv och samhälle.

I den skärningspunkten finns just Innovatum, att teknikparken fått en viktig roll betonas av de statliga och regionala miljoner som kanaliseras via Innovatum för att utveckla nya företag efter Saabs konkurs.

Henrik Olsson betonar att som han ser det kommer visserligen Saabkrisen och senare konkursen i kölvattnet av finans- och industrikrisen 2008.

– Men detta är samtidigt en specifik kris för Saab och för GM. Överkapaciteten inom bilindustrin har byggts upp under 30, 40 års tid. Saabs kris började ju inte 2008.

Inte gradvis som tidigare

Med Saabs konkurs försvann kommunens största arbetsgivare. Och en skillnad mot Nohabs gradvisa frånfälle under 80-talet, var att Saab hade ett system av underleverantörer som också påverkats.

– Nohab hade i princip hela kompetensen i det egna huset, säger Henrik Olsson.

Så med ovissheten vad som kommer att hända med Saabs konkursbo och en redan hög arbetslöshet kan man fråga sig hur det ska gå för Trollhättan.

Det finns en kommun med en erfarenhet av stor kris i modern tid. En kommun som kom ut lyckligt på andra sidan: Västervik som drabbades av nedläggning av Electrolux-fabriken, som tillverkat dammsugare i 70 år.

Dit reser vi i nästa del.